Höga risker med gruvavfall

Det finns höga risker med gruvavfall och brytning av sulfidiska malmer, så som zink, bly, koppar och guld, orsakar allvarliga miljöproblem om avfallet hanteras fel. Någon heltäckande långsiktig lösning för att lagra gruvavfallet finns inte och den typ av enorma avfallsmagasin som planeras i Laver medför över tid risk för förödande dammbrott. 

Sulfidmalmerna sägs spela stor roll för metallförsörjningen då de ofta innehåller brytvärda mängder av zink, bly, koppar, guld och silver. Dessvärre är avfallet från dessa gruvor extremt giftigt och kan orsaka allvarliga miljöproblem. Det giftiga avfallet, anrikningssanden*, lagras i enorma dammar och även om miljö- och säkerhetskunnandet är stort finns alltid en risk för dammbrott. Ett dammbrott i Laver skulle få oöverskådliga miljökonsekvenser och skulle sannolikt kosta människoliv. 

Läs mer: Bolidens dammbrott i Spanien >>
Läs mer: Dammbrott vid Aitikgruvan >>

Gruvavfall med innehåll av sulfider som ligger oskyddat och påverkas av väder och vind vittrar  genom oxidering. Vittringen gör att surt och ofta metallrikt lakvatten (Acid Mine Drainage, AMD) frigörs och kan nå omgivande miljö. Enligt Naturvårdsverket kan lakvattnet ha både giftiga, cancerogena och ekotoxiska egenskaper. Om avfallet innehåller buffrande karbonatmineral blir problemen mindre. Dock räcker oftast inte det buffrande material som finns i den svenska granitiska berggrunden för att neutralisera den försurande oxidationsprocessen. En metod för att hindra oxidation av gruvavfallet är då att täcka över det med jord eller vatten.

Gruvor är avfallsintensiva

Gruvor är mycket avfallsintensiva och mängden gruvavfall som produceras i Sverige årligen är mycket större än alla andra avfallstyper sammanlagt. Enligt Naturvårdsverket producerades totalt 138,9 miljoner ton gruvavfall år 2014. Till det stod gruvdriften för 6 000 ton farligt avfall (kemiskt avfall, oljeavfall, elektronikavfall, förorenad jord och övrigt farligt avfall).

Enorma avfallsmagasin

De kemiska processer som sker vid vittring av sulfider är främst beroende av tillgång på syre. Om syre saknas begränsas oxidationen och det är därför vanligt att förebygga uppkomsten av AMD genom att täcka gruvavfallet med jord eller vatten. I Laver är det tänkt att gruvavfallet ska vattentäckas i fem stora dammar, den största 112 meter hög och tre kilometer bred. Hittils har Boliden inte byggt så höga dammar på så kort tid som på de 20 år som utvinningen beräknas ta. Inte heller den föreslagna tekniken för uppbyggnaden kan anses tillräckligt utprovad, men att en hög damm medför större risker är ytterst sannolikt. Inre erosion är speciellt farlig då det på ytan inte behöver synas att det är på väg att ske. När felen blir synliga kan det vara försent att göra något, det kan då handla om ett fåtal timmar innan dammen brister. 

Ju större och högre dammarna är desto större är risken för ett dammbrott. Vem som har ansvar över dammarnas säkerhet över tid är lite oklart och det finns uppgifter som säger att inga befintliga svenska avfallsdammar kan betraktas som långsiktigt stabila.  

*Anrikningssand

Anrikningssand är den finkorniga restprodukt, främst bestående av gråbergsmineral, som blir över efter att mineral och metaller separeras ur malmen. Anrikningssanden deponeras i närheten av gruvan och pumpas tillsammans med processvatten till stora dammar, så kallade sandmagasin. I sandmagansinen sedimenterar sanden och överskottsvatten från magasinen leds vidare till ett klarningsmagasin. Därifrån återcirkuleras ofta vattnet till processen i anrikningsverket.

Fakta från sgu.se (Sveriges geologiska undersökning) och Miljögrupp Pite Älvdal