Gruvdriftens miljökonsekvenser är enorma

Gruvdriftens miljökonsekvenser är enorma men enligt Miljögruppen Pite Älvdal har Boliden i sin miljökonsekvensbeskrivning (MKB) skönmålat vad driften av en gruva för med sig. Dessutom vill Boliden använda metoder i Laver som tidigare aldrig har prövats.

Rent mekaniskt innebär en gruvetablering i Laver att skog ska avverkas, morän fraktas bort och hela Lill-Laverberget ska sprängas och malas ner till ett fint stoft. Sjöar kommer att försvinna och flera vattendrag förändras helt och hållet. Hur grundvattnet kan komma att påverkas redovisas inte i Bolidens MKB – det är det ingen som vet. Att det finns risker för att grundvattnet påverkas är dock uppenbart.

Vissa försök till gruvdrift enligt de planerade metoderna har gjorts under kontrollerade former, men då varken naturen eller klimatet är förutsägbart är det omöjligt att sia om hur tömda sjöar och höga gruvdammar kan komma att påverka området i framtiden. Det är ett spel med okänd utgång och att under dessa förutsättningar säga ja till en gruva är minst sagt orimligt.

Sveriges största avfallsmagasin

Gruvområdet är tänkt att bli 50 kvadratkilometer stort och ska innehålla Sveriges största avfallsmagasin. Dessa magasin består av dammar inneslutande 700 miljoner ton anrikningssand och 300 miljoner ton miljöfarligt gråberg. Med andra ord, depåer som är att jämföra med en osäkrad handgranat som när som helst kan brisera och orsaka enorma skador som är helt omöjliga att begränsa. Vid ett dambrott skulle avfallet välla ner mot vattendragen, rakt ut i Piteälven och vidare genom turistmagneten Storforsen.

Stor risk för dammbrott

Ett forskningsprojekt har dragit slutsatsen att avfallsdammar är så kostsamma att gruvbolagen strävar efter att göra dem så billiga som möjligt och därför inte bygger med högsta säkerhet. Det betyder att inga svenska dammar i dagsläget kan betraktas som långsiktigt stabila. Boliden har också en dyster statistik vad gäller dammbrott, av nio dammar som brustit i Sverige har Boliden varit ägare till sju.

Vid ett dammbrott som inträffade 1952 i den gamla Lavergruvan vällde 200 000 ton förorenat slam (motsvarar två dygns produktion med dagens produktionstakt) ner i vattendragen. Slammet orsakade fiskdöd ända ner till sjön Manjärv, tre mil från Lavergruvan.

Efterbehandling av området

När mineraliseringen tömts ut måste gruvområdet efterbehandlas. I Laver ska ske genom anläggning av en 2000 hektar stor konstgjord sjö som ska täcka över det enorma dagbrottet och en del av det sandmagasin där gifterna alstrats och lagrats under gruvdriften. Boliden kallar åtgärden för återställning i sin MKB – en närmast oförskämd skönmålning. Området kommer för alltid att vara präglat av gruvdriften och all annan användning av markerna blir omöjlig på grund av nedsmutsning och höga gifthalter.

Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, framhåller att för sulfidmalmsgruvor är det närmast omöjligt att åstadkomma lösningar för efterbehandling som är helt permanenta och inte kräver ytterligare kontroll och underhållsåtgärder sett över tid. Ett bra exempel på att det stämmer är att Laverområdet fortfarande lider av sviter efter den gamla gruvan, trots att det är närmare 70 år sedan den stängde.

Tidningen Syres artikel om hur gruvplanerna grusar miljömålen>>

Källa: Material från Miljögruppen Pite Älvdal.

.